Den elevnära texten i ord och bild

I den lilla skattkistan ligger lappar med ord: herrefolk, vackla, koskälla, sägen och kittel. För några månader sedan var orden riktigt svåra för andraklassarna som förvisade lapparna till skattkistan. I dag känner de igen orden och kan förklara många av dem.
- Man måste träna på orden många gånger så man vet vad de betyder. Det finns faktiskt rätt så många svåra ord, säger eleven Linnea.

Hon sitter tillsammans med klasskompisen Balqis och spelar ordspel: lappar med svåra ord läggs ut i en bana och sedan turas de om att slå tärningen och gå med sin gubbe. Det gäller att kunna förklara ordet som står på den lapp gubben hamnar på ? då får man ett poäng.

Medan de två flickorna spelar spel är några av deras klasskamrater ute på ordpromenad, där de diskuterat ett ord de fått med sig.
- Visst är frodigt något buckligt? undrar Giovanni.
Men kompisen Arvid tycker att det låter som något som har med mat att göra.

Många ord kan vara svåra för lågstadieelever. Men i klass 2b på Norra skolan i Motala vet eleverna i dag hur man får de där konstiga orden att betyda något.
- Man får träna i grupp. När man läser något så gör man en hög med svåra ord, då kan man ta ett ord ur högen och hjälpas åt att komma på vad det betyder, säger Linnea.

Elevnära sagor

Ordförståelsen är en del i läs- och skrivutvecklaren Inga-Lisa Anderssons och klassläraren Wivianne Falcks arbete att förbättra elevernas läsning och skrivning genom att göra texter elevnära.

Efter att ha läst Pirls-rapporter om att Sverige tappar sina starka läsare och att resultaten försämras, funderade Inga-Lisa mycket på hur man skulle kunna arbeta för att vända trenden.
När Nationellt centrum för språk-, läs- och skrivutveckling startade sin seminarieserie där kommunala läs- och skrivutvecklare skulle driva ett utvecklingsprojekt kunde hon dra i gång arbetet.
- Min tanke var att språket är grunden för allt, men det är stor skillnad mellan vardagsspråket och skolspråket. Skolspråket kan vara lika främmande för en svensk elev som kommer från en viss bakgrund som för en som kommer från en annan kultur, säger Inga-Lisa.

Stort fokus har legat på att göra texter elevnära och anpassa dem till eleverna. Den genre man valde att arbeta med var sagan.
- Vi är medvetna om att sagor inte är lätta ? de är inte anpassade för barn och många ord är svåra. Men samtidigt finns sagan i alla kulturer och elever från olika bakgrund känner igen dem, på så sätt kan de bli väldigt elevnära.

I kursplan med kommentarer läste hon att elevnära texter är texter som eleverna har erfarenhet av och möts av på fritiden, i hemmet och i skolan. Men hon ville komma vidare och utveckla eleverna med nya typer av texter. Så hon tog fasta på att elevnära kan vara när textens innehåll, handling och språk har gjorts eller görs bekant. Detta har lärarna arbetat mycket med genom bland annat ordförståelse och bilder.

Pararbete kring sagan

Elevernas mål med projektet har hela tiden varit att de på begripligt sätt ska kunna berätta en saga med högst sex egna bilder som stöd. Klarade de detta skulle de få ett berättarcertifikat vid en berättarfestival som klassen skulle ha. Med detta i fokus gav de sig in i arbetet.

Sagorna lästes i par, det var lärarna som styrde vilka som skulle läsa ihop och vilken saga de läste. Stark och svag läsare jobbade ihop för att stötta varandra. När eleverna läste fick de göra det som Linnea kallar att ?samla orden i hög?. Eleverna valde ut ord som de trodde andra skulle ha svårt att förstå ? det är de här orden som hamnade i kistan, i ordspelet och som diskuteras på ordpromenaden.
- Paren fick även komma överens om två ord som skulle sättas upp som ordlappar i klassrummet. Vi jobbade därefter mycket med de orden och identifierade dem - vilken saga kommer svanstipp ifrån? Eleverna fick också berätta om orden de själva valt ut och i vilka andra sammanhang man kan använda ordet ? det är inte bara räven som har svanstipp, de har katten med, berättar Wivianne.

När eleverna läst sagorna var det dags att rita en bildserie på max sex rutor. I rutorna ska de viktigaste händelserna i sagan få plats. Tanken med bildserien är att den ska vara som en stödtext för eleverna när de sedan ska berätta sin saga för klassen.
- Att rita hur de uppfattar en text ger väldigt mycket eftersom det fortfarande kan vara svårt att skriva. Genom bilder är det lätt att komma åt deras tolkning av texten och lägga fokus på själva berättelsen. Det blir verkligen elevnära. En text genererar alltid i bilder ? om man inte får några bilder när man läser har man inte förstått, menar Inga-Lisa.

Men att få in en hel saga på sex bilder är inte lätt. Det blev att ta bort och rita nytt flera gånger innan serien blev klar. Det var inte heller lätt att hitta sagans höjdpunkt som skulle få en egen stor bild. Eleven Emil berättar att han fick läsa två gånger innan han kunde rita. Men arbetet med att hitta viktiga händelser gav eleverna en förståelse för sagans uppbyggnad och struktur.

Bilderna var ett steg närmare det åtråvärda certifikatet och allt arbete hade ett tydligt syfte.
Barnen visste ju vilka kriterier de var tvungna att uppfylla för att få sitt berättarcertifikat, bland annat skulle de berätta sin berättelse på ett begripligt sätt för minst nio åhörare och berättelsen skulle ta minst två minuter.

Drömmen om berättarcertifikat

När det var dags för berättarfestivalen tändes ljus i dramasalen. Nu skulle eleverna få visa att de är bra berättare. Och visst vet de hur man gör när man berättar en saga:
- Man måste ha bra ögonkontakt med publiken och vara koncentrerad hela tiden, säger Saga.
- Och så får man inte titta ner på bilderna hela tiden, eller pilla med annat, fyller Hanna i.

Medan berättaren visade sina kunskaper på scen fick klasskamraterna i publiken visa att de var bra åhörare som tittade, var tysta och visade intresse. En toppenhändelse enligt flera elever som minns stämningen, mörkret och ljusen ? men även avslutningen med fika, saft och kolsyrad dryck.

Flera elever menar att berättandet inte var så svårt på festivalen - de hade ju läst texten flera gånger och ritat sina bilder. Alla behövde inte längre bilderna framför sig när de berättade eftersom de hade bilderna i huvudet. Men var det inte svårt att sitta och lyssna på alla kompisarna då?
- Nej, om man sitter och lyssnar länge tycker man till slut att det är spännande och då blir man koncentrerad. I början är det svårare, tycker Hanna.

Vem klarar kraven?

Inga-Lisa och Wivianne hade varit tydliga med att alla inte skulle få berättarcertifikatet samtidigt eftersom det kan ta olika lång tid att nå kraven. Tanken var att certifikatet skulle vara något speciellt att kämpa för. Ingen fick sitt certifikat på berättarfestivalen ? men när Inga-Lisa skulle berätta vilka som klarade sig tyckte hon att det kändes jobbigt.
- Det var ovant och nervöst, hur säger man till barn i årskurs två att de inte klarat sig? Det kändes jättejobbigt och jag såg hur en elev verkligen vred sig i bänken av oro. Jag kunde inte säga att han inte klarat sig, berättar hon.

Istället frågade hon hur många som tyckte det gått bra och gick igenom alla kriterier. De som kände att de kanske inte hade klarat alla moment fick följa med ut, och i den gruppen fanns de som lärarna menade behövde arbeta lite mer med uppgiften. De pratade om vad eleven behövde öva på och eleverna fick berätta igen. Den här gången fick alla sina certifikat.
- Att de inte bara fick dem direkt var väldigt bra för då blev det mer viktigt, menar Wivianne.
Ansträngningen gav ett värde i sig.

Efter den mysiga festivalen i källaren och utdelningen av berättarcertifikat var det dags för det sista momentet ? att skriva berättelsen utifrån bilderna.
- Jag har den i huvudet nu, så fort jag börjar skriva har jag den i huvudet, säger Emil.

Inga-Lisa och Wivianne menar ett eleverna har ett helt annat språk nu än vad de hade haft om de bara hade börjat skriva varsin saga utan allt förarbete.
- Vi ser att de skriver sagorna på ett sätt som de aldrig skulle ha gjort om vi börjat med att säga att ?nu ska vi skriva sagor?. Det är ett helt annat språk nu. Visst saknas tekniska bitar men det gör det i en tvåa, säger Inga-Lisa.

Utvecklat språket

- Med hjälp av bilderna blir eleverna fria från texten och nu kan de sagoformen. Även om de tappar bort sig vet de hur de ska avsluta en saga och kan göra det, säger Wivianne och fortsätter:
- Berättandet har bidragit till att de förstår att det måste finnas en röd tråd för att lyssnaren ska kunna hänga med och det är samma sak när man skriver. Ofta när barn börjar skriva meningar hänger de inte ihop. De hinner inte alltid skriva vad de tänker. I och med det här har de lärt sig att även andra ska förstå vad de skriver.

Att arbetet fått ta tid har stärkt eleverna och de känner sig nu säkra när de ska framföra något för klassen. De använder också de svåra orden när de pratar i dag.
- Deras intresse för ord och att sätta bilder till ord har ökat och även om de blir nervösa så avbryter de sig inte, de har fått en annan säkerhet, menar Wivianne.

Text och foto: Sofia Ax